Efter att ha genomfört en flytt i Stockholms innerstad satte jag mig i flyttbilen tillsammans med min kollega Lill-Erik och vår kund som tyvärr inte hade en egen bil. Vi skulle nu helt plötsligt hämta ett piano cirka en timme från city. Lill-Erik var ganska ny på firman och som smeknamnet indikerar så var han kanske inte den största flyttgubben på flyttfirman. Han var nog den minsta. Inte nog med att han var av bristfällig storlek utan någon större styrkelyftare var han inte heller. Inte nog med detta hade Lill-Erik lagt riktiga surpruttar som låg kvar länge i både hiss och lägenhet. 

Under bilfärden ut till huset på Saltsjöbo berättade kunden glatt att pianot precis restaurerats för strax över 20.000 kr och att det hade stort affektionsvärde för kundens familj. Deras barn hade lärt sig att spela piano i unga år på detta piano. 

Jag frågade Lill-Erik om han hade tagit ett piano förr och frågade om han verkligen orkade med ett så tungt lyft. Lill-Erik svarade att det hade han visst gjort och att det var lungt. Han citerade till och med Stor-Marre och sa att "så länge vi inte känner på pianot först kommer det inte vara något problem". Det kanske inte var det mest förtroende ingivande någon sagt innan man ska åka i en timme för att plocka upp ett piano. Men eftersom han sa att det var lungt och att hade flyttat pianon tidigare på andra flyttfirmor i Stockholm tänkte jag att allt nog skulle ordna sig. Därför satt vi här nu på en grusväg ute i Saltsjö-Bo och började närma oss pianoet. Kunden hade försäkrat oss om att det inte skulle vara någon trappa eller liknande hinder mellan pianot och där vi kunde parkera flyttbilen. 

När vi väl var framme och reda att sätta igång ser vi en skral trätrappa med fem steg. Kunden sa att hon hade glömt bort trappan och undrade om det var ok ändå. Jag tänkte att detta borde nog fungera så länge jag går under. Självklart blir så inte fallet. Då vi flera gånger måste snurra för att komma runt trånga hörn slutar det upp med att Lill-Erik hamnar underst. Och då går det som det går. Pianot kommer i gungning och faller handlöst mot ett av Lill-Eriks ben. Från min plats vid toppen av trappan ser jag i mitthuvud hur Lill-Eriks ben kommer att pulveriseras under kraften av detta stora piano. Då han måste gjort något gott i ett tidigare liv tar pianot i trappan första, som genom ett mirakel håller för smällen, precis innan det ska knäcka Lill-Eriks ben. Då kanten förfarande tar i börjar han blöda, lite. Lill-Erik är nu vit i hela ansiktet. Det är svårt att nå honom. Han är i chock. Kunden kommer springande och jag ser mig hur förbannad hon kommer att vara då hennes piano är helt förstört. Men hon är ok och är mer oroad för Lill-Erik. 

Jag ringer vår chef som genast säger att vi INTE ska ringa en ambulans utan att han ska komma ut. En timme senare dyker han upp och vi är alla eniga i att han är den största idioten som jobbar på en flyttfirma i Stockholm.